Jag älskar att vara ensam

Det här inlägget har legat och mognat i snart ett halvår, det känns extra viktigt för mig att få fram vad jag menar när jag säger att jag älskar att vara ensam.

Jag väljer ofta att vara ensam när jag ska göra saker. När jag ska gå ut i skogen för att fotografera är oftast hela poängen med det att få göra det ensam och under tystnad. Jag vill bara höra skogens ljud, vara ifred att se det vackra i det lilla och låta mina hjärna tänka i långa tankekedjor utan att bli avbruten av brölande bilar, skrikande barn eller min mobils plingande notiser. Poängen med att vara ensam för mig är att ge min hjärna ro att tänka. Det är inte nödvändigtvis smarta tankar, i alla fall inte till en början. Men den får vara ifred att tänka både stort och smått. En trivial tanke kan, om den får ro att gro, växa sig till en idé eller insikt som ger mig mervärde. Därför väljer jag oftast att vara helt ensam när jag ska göra saker. Det händer att inte ens min hund får följa med mig ut.

_DSC7046

Men jag vill inte alltid vara ensam. Jag vill bara få tid till att vara det så att jag har energi till att umgås. Som Karin på Karins konstgrepp formulerade det hela på Instagram:

”Att välja ensamhet framför motsatsen innebär ju inte att en ogillar sällskap, bara att en också gillar ensamhet.”

På engelska kan man säga ”alone but not lonely”. Det där är en balans som inte alltid är så lätt att få till när man är en sådan som gillar ensamhet. Att vara ensam ger mig energi. Den energin kan sedan användas när jag umgås och jobbar tillsammans med andra. När den där balansen fungerar får jag också energi av att umgås och det är fantastiskt! Det är när den inte fungerar, när jag inte får tid att vara ensam, som det vänder och att umgås äter upp all min ork. Därför vill jag inte bo i stan. Jag aldrig får vara ifred där. Staden är fullproppad med människor, stök och ljud och dessutom oändligt med reklambudskap och skyltningar som påminner mig om att jag borde köpa saker eller ännu värre: att lite nya prylar nog kommer göra mitt liv och mig själv bättre, för jag duger inte som jag är. Jag känner mig fattig och trött. Det jag är, är inte tillräckligt. 

_DSC0493

Att vara ute och bo på landet ger hela mig rum att finnas och skapa. Där föds kreativitet, idéer och bra känslor. Där ser jag hur lite jag egentligen behöver för att leva ett gott och meningsfullt liv. Jag känner jag mig rik och lycklig.

En varm helg med julkransbindning

Den här helgen har jag varit så himla trött, redo att gå och lägga mig redan vid kl19. Det är så tråkigt nu när inga fina löv finns kvar på träden och det verkar som att varje dag är en brungrå massa. Varje morgon med frost känns som en gåva! Som jag längtar efter riktig vinter nu!

Men väder kan jag ju inte rå på, hur gör man då för att lätta på sinnet lite? Jag tycker personligen att det är för tidigt att börja dra fram julsakerna, det känns liksom finare och mer speciellt om jag inte tar fram dem förrän till första advent. Så jag bestämde mig till slut för att göra något som påminner om julen och vinter: en krans att hänga utanför dörren!

Jag hade aldrig gjort en innan men jag rafsade fram sådant jag kunde tänkas behöva hemma (ståltråd, en trång och såklart: kniven!) och tog med mig Kurbits för att påta på lite i skogen. Och vad BRA det blev till slut! I filmen kan ni ser hur jag gjorde och hur det blev till slut.

vlcsnap-2017-11-12-20h39m33s255

Först plockade jag kvistar till stommen och kvistade dem med hjälp av vår kära klassiska Morakniv med rött handtag.

morakniv_klassisk

Sedan band jag ihop och formade med ståltråd för att sedan fylla på med granris och pynta med lite vad som helst som man hittar i skogen som man tycker är fint, röda bär till exempel och kottar. Eller varför inte julkulor eller en ljusslinga?

vlcsnap-2017-11-12-20h45m45s923

Tre lärdomar från detta pyssel: 

  • Glöm inte arbetshandskar (som jag gjorde!), granris STICKS! Mina händer är helt röda med små små sår idag haha!
  • Jag tyckte inte att jag gjorde så stor stomme, men kransen blev ganska stor ändå, och tung! Så tänk på var den ska hänga och om den kommer orka hållas uppe.
  • Det blir förstås ännu finare om man använder sig av grön najtråd, men nu hade jag vanlig ståltråd hemma – så då fick det bli det!

Några snaps från morgonpromenaden

Efter gråa dagar var solen framme imorse igen. Det är ju alltid väldigt välkommet! Efter en klar och kall natt var det frost överallt också som gjorde omgivningen lite ljusare. Har jag sagt att jag längtar efter snö och riktig vinter nu?

P1000381

P1000356

P1000351

Kurbits var också glad åt frosten, han älskar när det är vinter och är mycket snö att busa i! Men blir det för kallt gillar han det inte, då fryser han om sina små tassar.

P1000320

P1000321

P1000337

P1000325

Vi insöp morgonen en stund, sedan gick vi in för att det var dags för matte att sätta sig och jobba och dags för en liten Kurbits att lägga sig och sova förmiddag. Dessutom väntar han på besök av Leia som ska bo hos oss i några dagar!

Novembermorgon av guld

I fredags gick jag upp innan solen och åkte till skogen för att möta morgonen där. Jag var bara tvungen att fylla på med en annan energi och se sådant som gör mig glad. Dessutom var detta ett helt nytt ställe för mig. Så allt med den här morgonen var nytt.

_DSC3947-Pano

_DSC3949

Den där halvtimmen innan solen kommer upp ovanför horisonten har ett så speciellt och konstigt ljus, det är liksom ljust fast ändå inte. Allt är färglöst för att sedan explodera av färg och liv när solen går upp.

_DSC3963

Det var så oerhört lugnt och stilla, ingenting hördes (knappt ens bruset av vägar och flygplan faktiskt!). Jag älskar att vara själv i skogen, ibland behöver jag verkligen det. Att vara helt ensamInte ens min fina lilla Kurbits får följa med på sådana turer. Jag behöver vara helt ensam med mina tankar.

_DSC3978

När jag kom runt sjön dansade dimman över vattenytan och skapade en guldskimrande ridå. Det är sådana här stunder som det känns som att tiden står still, som för att berätta att ”det här, precis det här, är livet”.

Jag är inte van att ta bilder med mig själv med i bilden, vilket resulterar i att jag inte har vanan inne att ta med mig sådant som är praktiskt att ha när jag ska ta en bild på mig själv, som stativ och självutlösare. När vi var i Idre senast hade jag glömt stativet helt, så stenar, stockar och tidsinställning fick hjälpa mig. I fredags hade jag med mig stativet, men märkte i skogen att jag glömt den lilla plattan som fäster kameran i stativet… Därför blev det noll selfies, det närmsta jag kom var detta:

_DSC3996

Men ljuset var i alla fall magiskt och jag hade en underbart bra och fin ulltröja på mig!

_DSC3987

Jag var ute ett par timmar, leden var väldigt fin, lite svår ibland men väl ordnat med trappor på branta ställen och väl markerad.

_DSC3988

_DSC4026

Skogen blir verkligen som en sagoplats när solen belyser den i gryning och solnedgång, så välkomnande vacker.

Är jag en morgonmänniska nu?

Jag har lagt märke till att jag på senaste tiden, de senaste månaderna, har börjat vakna tidigt av mig själv. Utan att känna mig trött. Är jag kanske på väg att bli en morgonmänniska?

_DSC3892

Det är inte så att jag vaknar kl05 av mig själv, men för en som alltid haft som vana att sova till kl10 om chansen bjuds så är det konstigt att börja vakna runt kl07 eller halv 8 utan tvång. Och jag gillar det! Speciellt nu på hösten och vintern är det mysigt att vakna när det fortfarande är mörkt och när jag jobbar hemifrån har jag mina allra bästa dagar just nu.

Jag vaknar tidigt av mig själv och tassar in på kontoret i tofflor för att slå på datorn, sedan gör jag kaffe som jag tar med mig tillbaka. Sedan har jag en samlad morgon med ett ljus som brinner sakta och allt är lugn och ro. Ingen trång buss, inget ännu trängre pendeltåg och inget högljutt kontor med ännu högljuddare gata utanför fönstret. Inget som pockar på min uppmärksamhet förutom kaffets runda doft.

_DSC3898

_DSC3927

_DSC3905

 

Kurbits vaknar inte förrän runt kl09.30 och kan då eventuellt tänka sig att ta sin morgonpromenad. Han är en tvättäkta sjusovare, precis som sin husse!

_DSC3940

De dagar jag har det såhär mår jag som bäst, är mest produktiv och kreativ. Det är en otrolig lättnad att dessa dagar slippa känna redan vid lunch att käkarna bits ihop hårt, hårt och tröttheten och surheten infinner sig. Den här morgonpiggheten försvinner dessutom när jag jobbar inne i stan mycket, och det är ju väldigt trist!

En kontrasternas helg

Den här helgen har min mamma varit och hälsat på oss, så himla mysigt! Hon hade varit nere på en mässa med jobbet och passade på att hälsa på oss så samma gång. Innan jag åkte hem på fredagen åkte jag till Söder för att gå på Influencers of Swedens 1 års-kalas! Så himla roligt och trevligt! Jag är så glad att vara en del av denna organisation! Här är två bilder som jag tog med Lindas kamera, lånade från hennes blogg. Hos henne kan ni titta på fler bilder från kalaset!

26218167719_93e5940cf1_b

37940863206_6ba1097934_b

På lördagen stod shopping på schemat, mamma behövde en ny jacka och Calle ett par jeans, så vi tog beslutet att åka till Mall of Scandinavia. Av alla ställen! Där var det givetvis helt GALET med folk och hög musik överallt. Ett oändligt kaos och stök. Vi var allihopa helt slut när vi kom hem och nej, jag tog inte en enda bild där. Inte ens på den gudomligt goda belgiska våfflan, som ändå var det bästa med hela vistelsen haha!

Sedan blev det söndag och jag tyckte att vi behövde läka våra själar lite efter shoppingvistelsen så: vi åkte till Tyresta nationalpark!

P1000930

Det var väldigt blåsigt och en sekund efter den här bilden knäcktes ett träd på hälften bakom oss! Läskigt! Man får vara uppmärksam när det blåser minsann!

Untitled-1

P1000950

Vi gick en slinga som var 5km lång, väldigt fin, men jag måste förstås åka dit igen ensam så att jag har mer ro i själen att utforska och verkligen se naturen. Jag älskar att gå med sällskap och med hund, men jag har lättare för att verkligen ta in omgivningen när jag är ensam. Min mamma hade som ni ser en mycket fin och patriotisk mössa! Kurbits på mössan och min hund heter Kurbits, det är som om vi gillar där vi kommer ifrån? haha!

P1000947

P1000955

Detta är Kurbits bästa tillstånd: utomhus med smuts över hela sig!

P1000938

Vissa är så trista… Om ni tar med er sådant här ut i skogen – ta med er skräpet hem igen! Skäms!

P1000952

De första blygsamma snöflingorna föll medan vi gick i skogen! Det inger alltid en så himla pirrig känsla när den kommer, snön!

P1000940

Fulla av natur i sinnet begav vi oss hemåt igen, och tog med oss lite av andra skräp på vägen. Allt som allt en väldigt trevlig tur! Nu har mamma åkt hem och vi andra ligger på soffan och jäser.

Fixeringen på prestationer

Jag lyssnade på Kvinnliga Äventyrares podcast när de pratade med Sara Rönne om det här med fixeringen kring siffror. Hur långt man springer, hur tungt man bär, hur mycket svamp hittade du eller hur många dagar man ska vara borta exempelvis och att det är ett väldigt tråkigt fokus att ha när man är ute i naturen. Precis som de pratar om i podden så tycker jag att vi borde försöka vända på fokuset när vi tar oss ut i naturen för att träna våra kroppar, fylla på energi, plocka svamp, tälta eller allt på en gång. För mig ger min utevistelse ingen energi om jag fokuserar på siffror, distanser och andra mätbara saker. Jag vill ge mig själv tid och rum där ute att bara få finnas.

skoglugn

_DSC7175

Andra saker i vardagen förstår jag förstås att det finns en poäng och nytta med att ha ett väldigt mätningsfokus, men jag vill inte ta med mig det ut i skogen också. När jag ägnar mig åt utevistelse vill jag inte ha något prestationsfokus. Naturen gör gott bara av att finnas och vi mår gott bara av att befinna oss i den.

ombrunke_blogg

_DSC7252

Utemagasinet läste jag en artikel om naturfoto och tyckte att Claes Grundsten beskriver det hela med närvaro så fint:

”Sinnesnärvaro är hela grejen. Bilden är ju en spegling av min blick. Därför ägnar jag hela min mentala energi till landskapet, för att söka efter och kanske hitta själen i det jag ser.”

Hur gör ni när ni är ute? Håller ni koll på hur snabbt eller långt ni springer eller går? Och i så fall varför?